En välkänd doldis i tennisens tjänst

Säg Per Hjertquist och alla i svensk tennis nickar igenkännande. Likadant i stora kretsar på den internationella tenniscirkusen där den 56-årige smålänningen är ett känt och respekterat namn.

 

Samtidigt är han lite av en doldis. Det kan verka motsägelsefullt. Men förklaringen till att välkände Per Johan Anders Hjertquists person är tämligen okänd beror på att han hellre talar om spelarna och evenemangen som han företräder än om sig själv och sina insatser på och utanför banan.

Det var inte heller så att han klappade händerna av förtjusning över förslaget att vi skulle sätta oss ner för en intervju som handlar om personen Per Hjertquist.

– Det känns faktiskt lite pirrigt, säger han och ler då vi bänkar oss i Björn Borg-rummet i Salk, klubben i vars hall Hjertquist och de andra i Kings of Tennis-staben sedan några månader har sin hemvist.

Tennis har varit en mycket stor del av ditt liv i femtio år – hur blev det så?

– Min far älskade tennis. Han spelade på motionärsnivå hemma i Bodafors och jag fick följa med och titta. Jag var sju år då jag började spela själv. Hade pappas gamla racket, den där vita Tretornracket och med grepp sex, så jag hade svårt att hålla i det, säger han och ler åt minnet.

Tolv år gammal gick Per till DM-final.

Det var samma år som 15-årige Björn Borg med sin succéartade Davis Cup-debut i Båstad skapade en aldrig tidigare skådad hausse runt den vita sporten.

För Per Hertquist var det ändå långtifrån en självklarhet att satsa på en tenniskarriär.

– Jag ville bli polis och pryade två gånger på polisen i Eksjö.

Snart började tennisen ändå ta upp allt mer av Pers tid och även om Borg självklart var det största namnet att se upp till fanns det en förebild på närmare håll: Birger Andersson eller ”Bragd-Birger” som han rätt och slätt kallades efter skrällarna 1975 då Sverige tog sin första av sju Davis Cup-titlar.

– Tack vare Birger spelade alla barn och ungdomar i Bodafors tennis.

Redan som elvaåring fick Per spela med bygdens store son som var nio år äldre.

”Slå bara forehand så att du får över bollen”, ropade Birger och kanske anade Per redan där och då att just backhand skulle förbli hans akilleshäl.

Fyllda 15 år bestämde sig Hjertquist för att göra en helhjärtad satsning. Skolarbetet blev mindre viktigt än att direkt efter plugget cykla till Storsjön och springa de 3.5 kilometerna.

Skolan var ett avslutat kapitel efter nian, Per flyttade till Stockholm, tränade fyra timmar om dagen på KLTK och sprang efter det i Liljansskogen.

Hur var det att flytta hemifrån så tidigt?

– Det var ett stort steg men jag hade ingen egen lägenhet utan var inneboende och det gav en trygghet.

16 år gammal kvalade Hjertquist in i Stockholm Open. Ett genombrott och minnesvärt ögonblick.

Men det slår ändå ändå inte mötet samma år på Köpenhamns flygplats. Där skulle Per för första gången träffa Björn Borg.

– Jag var så nervös att jag kräktes innan.

Och hur gick det sen?

– Bra. Björn var välkomnande och min värsta nervositet försvann väl efter ett tag.

Borgs coach Lennart Bergelin hade bjudit in Per till ett tio dagar långt träningsläger på Barbados och den unge smålänningen insåg direkt att träningarna skulle bli något helt annat än vad han var van vid.

– Jag hade tränat hårt tidigare men det här, nej, det var något helt annorlunda. Jag var van vid att man bollade in lite lätt en kvart och sen tog av sig överdragströjan och drack lite vatten. Men mot Björn var det en halvtimmes inbollning i mycket högt tempo. Och man skulle inte gå utan springa och hämta bollar, berättar Per och fortsätter:

– Efter tre dagar var jag lite trött och på en träning drog jag benen lite efter mig. Björn sa ingenting men hans blick sa allt. Så jag fick fart på benen igen, haha.

Vad tror du om möjligheterna att vi en dag ska få se Borg spela Kings of Tennis?

– Självklart är det en önskan. Det skulle vara helt fantastiskt. Vi får se.

Träningen på Barbados gav resultat. Kort därefter segrade Per i Rolex International där han i finalen betvingade Ivan Lendl.

Under juniorkarriären tog Hjertquist också titeln i US Opens pojksingel och han var världstvåa efter just Lendl som senare kom att dominera världstennisen i många år.

Under WCT-slutspelet i Dallas 1978 var Per ett av fyra unga stora framtidshopp som bjudits in av arrangören. En kväll hölls en middag för 250 gäster och de fyra spelarna möttes av välkomnande applåder.

Konferenciern tillade att den unge lovande svensken Per Hjertquist hade sin pappa Waith med sig.

– Pappa ställde sig upp och folk applåderade artigt. Jag visade sen med en gest att pappa kunde sätta sig ned. Han talade inte engelska så jag förstod att han inte skulle säga något men han stod kvar rätt upp och ner. Det var riktigt pinigt.

Applåderna tystnade snart. Waith Hjertquist stod kvar. Det blev helt tyst i lokalen.

Plötsligt bröts tystnaden och lika överraskade som fascinerade förstod gästerna att den unge svenskens pappa begåvats med en underbar sångröst.

– Tennis och opera var hans stora intressen och han sjöng opera i bland annat Sjömanskyrkan.

Framträdandet i Dallas möttes med jubel och än i dag träffar Per Hjertquist personer som berättar om sina minnen från kvällen.

– Det som först såg ut att bli ett pinsamt ögonblick blev något som jag bara känt stolthet över, säger Per som inte ärvt sin pappas musikalitet.

– Jag kan inte sjunga, försökte lära mig spela gitarr men nej...

Desto bättre gick det med racket i hand. En ATP-titel i singel, två singelfinaler, ett antal semifinaler, tre dubbeltitlar och en 68:e-plats på rankningen är ett facit som i dag skulle räcka för att vara överlägsen Sverigeetta.

Ändå menar Per Hjertquist att han spelade under en perfekt tid.

– Svensk tennis var hur het som helst. Tack vare Björn fick vi som kom efter så mycket gratis. Han öppnade alla dörrar och inte minst fick vi mycket uppmärksamhet i media. Jag har sju eller åtta fyllda klippböcker hemma.

Tittar du ofta i dem?

– Det händer ibland. Ungarna (barnen Christian, Josefine och Anton) tycker det är kul att kolla vad jag gjort. Och jag visar hellre klippböckerna än mina skolbetyg för dem, säger han och skrattar.

Per är försiktig med orden om den egna karriären under vilken han besegrade storheter som Nastase, Orantes och andra toppspelare som Dibbs, Pfister, Solomon och Smid.

–  Jag var supermotiverad när jag mötte sådana killar. Men jag hade desto svårare att spela på topp mot doldisar i första omgången av en liten turnering. Det var en svaghet.

En dubbelsemifinal i Båstad 1986 blev Pers avsked från proffslivet.

Men det blev också början på något nytt.

Vad visste han inte då.

Efter två månader på Komvux kom samtalet som gav svaret.

–m ”Lunkan” (proffset Peter Lundgren, min anmärkning) ringde och frågade om jag kunde hjälpa honom. Han var rankad 110 då. Vi körde ihop i fem år och ”Lunkan” klättrade till 22. Jag jobbade också ett år med ”Jocke” (Joakim Nyström).

Även om Per Hjertquist hade en framgångsrik proffskarriär har han gjort minst lika starka avtryck efter den.

Under sina 26 år på International Management Group (IMG) var han med om att skriva avtal med bland andra Federer, Hingis, Safin och hela kopplet av svenska stjärnor.

– Under tio år var det mitt ansvar att kolla alla spelare som IMG signade.

Vad tittar du mest på hos en talang?

– Rörelseschemat, tajmningen och blicken till bollen. Det måste finnas där och spelarna som har det sticker ut. Jag såg Federer då han var 14 år och det var inget snck om att han skulle bli fantastiskt bra. Likadant med bland andra Safin och Kafelnikov.

IMG arrangerade under ett antal år If Stockholm Open där Hjertquist efter några år i tävlingskommittén efterträdde Johan Flink som turneringsdirektör.

– Det blev tio mycket lärorika och inspirerande år. Sampras, ”Mackan” (John McEnroe, min anmärkning), Agassi och en rad andra stjärnor var där. Jag är mycket glad över hur evenemanget utvecklades.

Efter åren med SO föreslog Per för IMG att bolaget skulle starta en deltävling på Champions Tour.

– Då intresset var svalt frågade jag om jag kunde få starta en turnering på egen hand. De sa ja vilket var mycket sjysst.

Hjertquist tog kontakt med Fredrik Alama på Index, de pratade ihop sig och Index blev titelsponsor och ägare till varumärket Kings of Tennis medan Hjertquist driver evenemanget och äger tävlingslicensen.

Befarade du inte alls att en sådan här turnering kanske inte skulle gå hem hos den svenska publiken?

– Nej, jag var övertygad om att det skulle bli lyckat. Vi hade också många och mycket starka sponsorer i ryggen redan från start.

Flera andra aktörer i svensk tennis har mycket svårt att attrahera näringslivet medan Kings of Tennis verkar stekhett där.

Är det turneringens förtjänst eller din?

– Turneringen är fantastisk, se bara på alla stjärnor som varit med under åren. Tränarkonferensen, finansdagen och välgörenhetsmiddagen är mycket viktiga inslag som inte bara breddar utan också höjer evenemanget ytterligare.

Sedan vrider Hjertquist lite till på sig i stolen och säger liksom i förbifarten:

– Att sälja och etablera och utveckla samarbeten med sponsorer är väl min styrka.

Han slutade på IMG för två år sedan men har ett konsultavtal med bolaget och Björn Borg, Stefan Edberg, Rebecca Peterson och bröderna Elias och Mikael Ymer finns bland klienterna.

Dessutom jobbar Per ideellt i Stefan Edbergs stiftelse och i Streber-stiftelsen.

Framtiden?

Per sitter tyst en stund, säger sen:

– Ingenting är bestämt ännu men jag skulle gärna skapa något mer som kan hjälpa svensk tennis att utvecklas.

Mer går inte att få ut av honom kring detta och intervjun närmar sig sitt slut. Men det går förstås inte att sluta utan att berätta om hur han för snart 20 år sedan upptäckte tjusningen med skogsbruk som i dag upptar en del stor av hans fritid.

– Vi köpte en skogsgård i Småland och jag älskar att vara där med familjen. Att avverka och rensa, kvista, hugga, klyva och stapla ved är så otroligt välgörande, inte bara för kroppen utan också för själen.

Med en drömmande blick visar Per Hjertquist att han i tanken plötsligt befinner sig på smultronstället i de småländska skogarna.

 

Jonas Arnesen, tennisreporter

Kings of tennis

8-10 Mars 2017