Han hedrade sin mamma med en fantastisk karriär

En blond och lite tillbakadragen grusspecialist vars taktik är att slå in bollen en gång mer än motståndaren. Vem där? Visst hade det kunnat vara Mats Wilander, Kent Carlsson, Joakim Nyström eller någon annan av stjärnorna som skapade det svenska tennisundret.

Men det handlar om Juan Carlos Ferrero – ett av de största namnen i fruktade den spanska tennisarmadan.

Kanske är det ändå inte en tillfällighet att Ferrero i vissa stycken liknar några av de svenska spelare som under 1980-talet dominerade på på grus. Spanska tränare – liksom tränare från många andra länder – reste till det lilla landet i norr för att försöka ta reda på hemligheten bakom svensk tennis framgångar.

Nu var det förstås ingen hemlighet i ordets rätta bemärkelse utan allt hade sin grund i sunt förnuft: den som slår bollen över nät och innanför linjerna fler gånger än motståndaren går segrande ur striden.

Genom att lägga till mer kraft och top-spinn utvecklade och förfinade de spanska tränarna den svenska modellen. Juan Carlos Ferrero var sju år då han började att spela tennis 1987, året då Wilander nådde sin fjärde final i Paris där Sverige haft en finalist i tio av de elva senaste upplagorna.

Den lågmälde och lite tillbakadragne talangen från Onteniente visade snabbt att han hade stor fallenhet för sporten.

Femton år gammal flyttade Ferrero till coachen Antonio Martinez Cascales och Villena Tennis Academy, den akademi som senare togs över av Ferrero och som sedan dess bär hans namn: JC Ferrero Equelite Sport Academy.

Bara något år efter flytten till akademin i Villena drabbades Juan Carlos Ferrero av en tragedi. Hans mamma Rosario gick bort. Rosario Ferrero hade aldrig varit förtjust i tennisspelare som spexade på banan men däremot i alla som – oavsett spelstandard – höll en låg profil och tog sin yrkesroll på allvar.

För att hedra minnet av sin mamma beslutade sig Juan Carlos Ferrero för att bli just en sådan spelartyp.

Under hela sin succékantade karriär levde han upp till målsättningen, ja, faktiskt till den grad att han trots framgångarna förblev mer anonym än många av sina mindre framgångsrika men mer utåtriktade konkurrenter.

Orättvist? Ja, visst man tycka att en världsetta, Grand Slam- och Davis Cup-segrare med 16 ATP-titlar på meritlistan ska få större uppmärksamhet än vad Ferrero fått men det är tyvärr så branschen fungerar.

Många journalisters okunskap och/eller ointresse av att fokusera på spelet, taktiken och slagen för att istället lyfta fram ovidkommande saker gör att spelare som inte sticker ut i sitt agerande på eller utanför banan lätt hamnar i skymundan- det oavsett resultat.

Under sitt sista år som junior gick Ferrero till final i Franska mästerskapets pojksingel där herrsingelfinalen blev en spansk uppgörelse i vilken Carlos Moya betvingade Alex Corretja i raka set.

Spanien var världens ledande tennisnation på grus och Ferrero sågs som en framtida anförare av den spanska tennisarmadan. Redan året efter pojksingelfinalen på Roland Garros klättrade han 302 placeringar på rankningen och slutade 43:a vilket renderade honom utmärkelsen som Årets Nykomling på ATP-touren.

Ett år senare avgjorde han med seger mot Lleyton Hewitt Davis Cup-finalen mot Australien och under säsongerna 2000-2003 var Ferrero tennisvärldens obestridlige gruskung. Under den perioden hade han 111-25 i matchfacit på favoritunderlaget och efter 2002 års finalförlust i Paris mot landsmannen Albert Costa stod Ferrero 2003 som segrare på Roland Garros.

Många av hans spanska föregångare i världstoppen hade varit utpräglade grusspecialister som kom till korta på snabba underlag. Till exempel ansågs flera spanska toppspelare vara så bortkomna på gräs att de i Wimbledon fick en seedning som inte alls motsvarade deras rankning. Det ledde till att flera spanska spelare under några år bojkottade Wimbledon.

Ferrero arbetade hårt för att utveckla sitt spel, vässade serven och forehand och blev med tiden mycket allroundkunnig. Det gäller också flera av hans landsmän och att såväl underlag som bollar gjordes långsammare ökade deras möjligheter att lyckas även på hardcourt och gräs.

Hösten 2003 gick Ferrero till final i US Open men föll där mot hemmafavoriten Andy Roddick som senare under året övertog förstaplatsen på rankningen som Ferrero då hade toppat i åtta veckor.

Det kom att dröja fem år innan Spanien genom Rafael Nadal åter skulle ha en världsetta.

Juan Carlos Ferrero har inspirerat Nadal, David Ferrer och de andra av sina efterföljare.

Juan Carlos var mycket viktig för oss andra, Han var den som avgjorde då Spanien tog Davis Cup-titeln för första gången och han öppnade dörren för unga spanska spelare”, säger Ferrer.

Att Juan Carlos Ferrero under 176 veckor i rad hade en plats på tiobästalistan bara understryker hans storhet. Han tog 13 av sina 16 titlar på grus och bland annat fyra i Masters-turneringar. Frågan är om ändå inte den i Casablanca 2009 är en av de mest överraskande. Ferrero hade då några tunga säsonger bakom sig. Skador och tappad form gjorde att han inte hade tagit en titel på fem säsonger och 110 turneringar då han slog till i Marockos största stad.

Det kom att bli ytterligare fyra triumfer, den sista i Stuttgart 2011 – på grus förstås.

Redan under sin karriär investerade Ferrero pengar i akademin där han själv fostrats och som från början var en blygsam anläggning jämfört med i dag. Drygt 20 banor, gym, swimmingpooler, skolbyggnad, restaurant och café är bara något av allt som ryms där – plus Ferreros egen bostad.

I en intervju har han sagt:

Vissa andra proffs har gett namn åt en akademi men gör man inte också arbetet på akademin är det meningslöst”.

Ferrero är i stort sett ständigt närvarande på akademin och fungerar i huvudsak som rådgivare åt coacherna och spelarna.

Hans bästa råd?

Var ödmjuk och jobba hårt. Det är nycklarna för att bli bra. Och slå in en boll mer än motståndaren”.

Han lär som han levde som proffs.

Och precis som mamma Rosario önskade.

 

Jonas Arnesen, tennisreporter

Kings of tennis

8-10 Mars 2017