Larsson talar ut om den svåra tiden som världstia och Sverigeetta

Han var rankad 10 i världen och Sverigeetta. På ytan såg det ut som om tennislivet lekte för Magnus Larsson. I själva verket utkämpade han en hård kamp mot ångest och oro.

 

– Det var en tuff tid och jag mådde inte alls bra. Men jag höll det för mig själv. Att tala om den typen av ohälsa var mer tabu då än idag, säger den 46-årige blekingen inför Kings of Tennis som på onsdag inleds i Stockholm Waterfront.

Då det efter drygt en halvtimme verkar dags att avrunda intervjun börjar Larsson öppenhjärtigt att berätta om den svåra perioden under första halvåret 1995. Säsongen innan hade han varit med i Sveriges segrande Davis Cup-lag, varit i semi i Franska mästerskapet och tagit titeln i penningstinna Grand Slam Cup.

Allt pekade uppåt för Larsson. Då han sommaren 1995 bröt benet i en uppvisningsmatch i Gävle bröts också den uppåtgående trenden och han skulle aldrig mer ta plats på tiobästalistan.

– Det är klart att jag tänkt på vad som kunde ha hänt om jag inte skadat mig och framför allt är det många andra som spekulerar i det.

Vad tror du själv?

– Jag hade alla möjligheter att gå till Masters (slutspelet med de åtta bäst rankade, min anmärkning) och hade haft chans på topp-fem. Jag hade inga poäng att försvara på hela sommaren.

Efter att ha sagt det öppnar sig Magnus Larsson.

– På ett sätt var skadan bra för mig. Det var skönt att komma ifrån uppmärksamheten. Tidigare hade jag kunnat spela utan press men nu låg jag före Stefan (Edberg) och Mats (Wilander) på rankningen och det gjorde att min situationen förändrades. Jag kände en press att inte få förlora. Det skapade ångest och oro.

Hur tog det sig uttryck?

– Jag hade bland annat väldigt ont i magen och genomgick gastroskopi utan att de hittade något fel. Det magonda berodde ju på något annat.

Trots det psykiska illamåendet fortsatte han att prestera bra resultat.

– Samarbetet med Calle och Stefan (coacherna Carl Axel Hageskog och Stefan Simonsson, min amärkning) fungerade mycket bra och jag hade jättekul på banan. Men inte annars, säger han.

Den allvarliga skadan hade något gott med sig.

– Jag fick ett bra break då jag var tillsammans med familj och vänner. Jag kunde landa och komma tillbaka till den jag var innan. Jag vet inte vad som kunde ha hänt om jag bara fortsatt att spela, säger Magnus.

Han är i tenniskretsen känd som en avslappnad och skön kille med distans till både sig själv och sitt idrottande, allt kryddat med en stor portion humor och snabba repliker.

Men bakom fasaden finns en känslig person som innerst inne kanske inte haft så stort självförtroende som han utstrålat.

Så här säger han om karriären:

– Jag har aldrig riktigt trott på mig själv, att jag till exempel skulle kunna ta en Grand Slam-titel har inte funnits i tankarna. Mitt stora mål var att vinna Davis Cup, där i laget har man ju så många bra spelare som kan hjälpa till.

”Men Magnus tog ju titeln i Grand Slam Cup”, är det säkert flera läsare som invänder.

Ja, det gjorde han och spelade med det hem 1.5 miljoner dollar vilket då – 1994 – var en av de största prischecker som delats ut. Turneringen startades av Internationella tennisförbundet (ITF) som låg i fejd med spelarägda ATP och som med en skyhög summa prispengar ville övertrumfa ATP:s Masters-slutspel.

Men Grand Slam Cup fick aldrig den höga status som ITF hoppades. ATP vägrade att dela ut rankningspoäng och först då turneringen efter tio år begravdes beslutade ATP att Grand Slam Cup-titlar skulle räknas in i statistiken.

På sin väg fram till titeln besegrade Magnus i tur och ordning Stefan Edberg, Andre Agassi, Todd Martin och Pete Sampras.

Vad minns du bäst?

– Ingenting faktiskt.

Va?

– Jag struntade egentligen i tävlingen och åkte mest dit för att åka direkt hem igen. Jag var helt slut efter DC, helt färdig i pallet.

Ändå vann han.

– Jag sov, tränade lite och spelade matcherna. Jag spelade avslappnat och helt utan förväntningar. Men det var som om jag ändå inte riktigt var där, säger Magnus och fortsätter:

– Samtidigt var det förstås lite omtumlande att vinna och hade turneringen spelats någon annan gång än direkt efter DC-finalen hade det känts jättestort.

– Men det är många som snackat upp den där segern och många blandar ihop Grand Slam Cup med Masters, av de som inte är riktigt insatta är det säkert 90 procent som tror att jag vunnit Masters.

Landslagsspel var nummer ett för blekingen och just segern i DC-finalen mot Ryssland 1994 är hans käraste minne från karriären.

– Under hela den där hösten var DC-finalen mitt enda egentliga mål, hur det gick i andra turneringar kvittade nästan. Jag hade spelat bra i DC-semin men var ändå inte säker på att få spela finalen. Jag sov knappt veckan före, så hög var anspänningen.

Med 3-2-segern mot ryske fixstjärnan Jevgenij Kafelnikov skaffade Magnus Sverige 2-0 efter fredagens singlar och titeln säkrades i dubbeln genom Jonas Björkman och Jan Apell.

Även tre år senare fick Larsson vara med och lyfta bucklan. 5-0 hemma mot USA och Larsson fick efter 1-1 i set se skadade Pete Sampras ge upp i början på tredje.

Det var just Davis Cup som fick Magnus Larsson att börja spela.

– Jag såg finalen då Sverige 1975 besegrade Tjeckoslovakien och vann Davis Cup för första gången. Dagen efter köpte pappa en racket till mig.

När förstod du för första gången att du skulle lyckas bli proffs?

– Det finns inget sådant där speciellt ögonblick utan det kom i små steg. Jag flyttade till Växjö som 16-åring och fick börja träna med Kroon (Niclas), Gunnarsson (Janne), Järrryd (Anders) och Calle (Hageskog) och kände att jag hängde med.

– Det stora steget kom -89 då jag klättrade från 300 till 120. Jag kände att är det inte svårare än så där så kommer jag kunna spela en del i alla fall.

Säsongen innan hade han nått kvarten i en Challenger i Bergen för att veckan efter göra ATP-debut i Stockholm Open.

Det var i den vevan Magnus Larsson råkade ut för ett vad som skulle ett i raden av missöden som orsakats av hans glömska och som under åren lockat fram många hjärtliga skratt på touren.

På väg hem från Bergen mellanlandade Magnus på Arlanda och med sig hade han dittills största prischeck (2 137 dollar).

– Jag gick in i en telefonkiosk för att ringa och meddela pappa när jag skulle vara hemma. Inne i telefonkiosken hittade jag en plånbok med tio, femton tusen kronor. Jag lämnade in den och gick sen tillbaka för att ringa pappa ige

Väl på planet beställde Magnus en dricka.

– Då upptäckte jag att min plånbok var borta. Det var pengar, kreditkort och så prischecken. Jag hade glömt den i telefonhytten, säger Magnus.

Han fick tillbaka plånboken.

– Det var väl karma eller nå´t, säger han och skrattar.

Magnus, jag undrar fortfarande lite över det där du sa om att du aldrig kände dig tillräckligt bra för att ta en Grand Slam-titel. Du var ändå i semi i Paris, nådde tre gånger kvartsen i US Open och hade segrar mot alla de stora namnen. Så varför skulle det inte räcka till en Grand Slam-titel?

– Jo, jag vet men känslan att jag inte räckte till fanns ändå där. -95 hade jag 2-0 i åttondelen mot Sampras i Australien. Jag var i bra form och hade veckan innan varit i final mot Stefan i Doha. Om jag bara slagit Sampras där skulle jag varit i kvarten ocn den försteseedade skulle ha varit utslagen. Så här i efterhand känner jag att det just där skulle kunna ha gått bättre än vad jag där och då kände att det kunde göra.

Magnus hade 2-0 inbördes mot Alberto Berasategui inför deras semifinal på Roland Garros 1994.

– Han hade ju ingen backhand. Men där i Paris orkade han plötsligt springa runt och slå forehand hela tiden, säger Magnus som föll i raka set.

Spanjoren kom till korta i finalen mot landsmannen Sergi Bruguera men gick annars segrande från sju av sina nio finaler den säsongen. Berasateguis lyft väckte misstankar om dopning och det ryktades om att han fått dispens för användandet av ett otillåtet preparat. Det är viktigt att påpeka att Berasategui inte fälldes för dopning men man ska också ha i minnet att tennisens antidopningsverksamhet under den perioden var främst en skrivbordsprodukt.

Hur kändes det att förlora den där semin?

– Jo, det är klart att..., säger Magnus och fortsätter:

– Men jag vill inte lägga mig i den där politiken. Och jag skulle ju ha fått möta Bruguera i finalen, det hade inte varit jätteroligt.

Sedan tillägger han:

– Jag hade inte slagit någon annan spelare heller just den dagen. Spelade ganska mediokert det året i franska. Hade bra lottning och maximalt flyt vilket jag saknade många andra år i Paris.

Magnus Larsson har besegrat Sampras, Agassi, Courier, Edberg, Becker, Kafelnikov, Chang, Ivanisevic, Stich och har faktiskt 2-1 mot Federer (en av segrarna i en uppvisning).

Alla era tre möten var 2000 – förstod du då att han skulle bli så bra som han blev?

- Att han skulle bli mycket bra var det ingen diskussion om men 18 Grand Slam-titlar? Nej, det kunde man inte se.

Vilken spelare har du känt dig som mest utan chans mot i en match där du ändå spelat bra?

– Det får bli två. Bruguera och Corretja (Alex) i några grusmatcher. Det var den där känslan att jag var mil ifrån dem och inte ville vara kvar på banan.

För 17 år sedan spelade Magnus i Memphis hem sin sjunde och sista singeltitel. Han var uppe i ytterligare åtta finaler och tog sex titlar i dubbel där han 1995 var framme i Paris-final i par med Nicklas Kulti.

Tillsammans med Edberg och Hageskog driver Magnus Ready Play i Växjö. Han tillbringar en hel del tid på banan men det blir inte så mycket eget matchspel.

– Jag lirar lite seriematcher i Tyskland i herrar 40. Det blir väl sex-sju matcher om året.

Veckorna före Kings of Tennis åkte han på magsjuka.

– Jag är lättränad, inte lika mycket som då jag var aktiv men det ska nog gå bra. Dessutom blev jag ju av med några kilon och det skadar inte, säger Magnus Larsson och skrattar.

Jonas Arnesen, tennisreporter

Kings of tennis

8-10 Mars 2017