Skadad och nästan uträknad blev han nationalhjälte

Vi skrev november 2003. Davis Cup-final mellan Australien och Spanien på Melbourne Park. Efter att ha tagit de två första seten mot världstvåan Juan Carlos Ferrero skadar hemmafavoriten Mark Philippoussis höger bröstmuskel. Han grimaserar av smärta och publiken håller andan. Trots att matchen spelas på snabbt gräs blir Philippoussis normalt fruktade servekanon plötsligt inte farligare än ettöressmällare. Ferrero utjämnar utan problem till 2-2 i set och det ser ut att vara bara en tidsfråga innan spanjoren ska tvinga fram en femte och avgörande match. Resten är klassisk Davis Cup-historia. 6-0 – till Philippoussis!

 

Ingen förstod någonting och så här drygt 13 år senare frågar jag Philippoussis vad han minns från avgörande set.

– Jag minns nästan varenda poäng, säger han och fortsätter:

– Jag hade väldigt ont från tredje set, tänkte på att ta bara en poäng i taget för att blockera smärtan och sedan kom jag in i zonen, berättar Philippoussis som med segern säkrade Australiens 28:e (!) och också senaste Davis Cup-titel.

Rollen som firad nationalhjälte var inte ny för honom. Redan då Australien 1999 fick sin 27:e inteckning i den lika eftertraktade som anskrämliga DC-bucklan var det Philippoussis som säkrade segern. Den gången handlade det om bortafinal mot Frankrike där australiern med segern mot Cedric Pioline gav sitt lag ointagliga 3-1.

– De två Davis Cup-titlarna är utan tvekan det jag är mest stolt över under karriären, säger 40-åringen som var uppe i två Grand Slam-finaler, tog elva singeltitlar och nådde åttondeplatsen på världsrankningen.

DC-triumfen 2003 blev också plåster på såren för finalförlusten i Wimbledon mot Roger Federer samma år.

Den förlusten smärtade Philippoussis betydligt mer än den mot Pat Rafter i US Open-finalen fem år tidigare.

– Då var jag ung och trodde att jag skulle få fler möjligheter. Inför Wimbledon hade jag genomgått tre knäoperationer och fått höra att jag aldrig mer skulle kunna spela på professionell nivå. Jag tränade oerhört hårt för att visa att de hade fel och resan var tuff. Jag förstod hur speciell den var, den där finalen i min favoritturnering som jag redan som barn drömde om att en dag få vinna, säger han.

Även om där saknas en Grand Slam-titel är hans meritlista oerhört imponerande och vi kan bara spekulera i hur den skulle sett utom det inte varit för alla skador. 19 år gammal tilldelades han 1995 utmärkelsen Årets Nykomling på ATP-touren och slutade 38 på rankningen där han var yngst av spelarna på topp-50.

Bara någon månad senare presenterade sig Philippoussis på allvar i de största sammanhangen. Året innan hade han förlorat mot Stefan Edberg i Australian Opens första omgång och nu stod den unge australiern just på Melbourne Park inför sin blott fjärde Grand Slam-turnering.

3-0 i tredje omgången mot världsettan Pete Sampras som inte hade något försvar mot hemmafavoritens serve-missiler vilka bland annat resulterade i 29 ess (att jämföra med Sampras sex).

Som en parentes kan här nämnas att jag förstår svårigheterna Sampras stod inför. Under en av sina två Stockholm Open-starter spelade Philippousis och de andra stjärnorna en Pro-Am mot oss journalister. Han mer knuffade än slog över servarna för att vi överhuvudtaget skulle ha en möjlighet att returnera. Men plötsligt la Philippoussis LITE mer kraft bakom en serve och jag hann bara upptäcka att något kom farande i luften innen det smällde till högt upp på låret – där märket efter bollen satt kvar i nästan en vecka.

”Yes, ace”, sa Philippoussis och log men bad också om ursäkt och verkade lika lättad som jag för att bollen inte träffade ömtåligare delar än ett lår...

Samma år som han skrällde i Australian Open mot Sampras tog den 196 centimeter långe australiern i Toulouse sin första ATP-titel och det kom att bli ytterligare tio på totalt 22 finaler.

Tre säsonger senare klev han för första gången in på topp-tio men det var också då skadeeländet började, ironiskt nog i en match mot Sampras mot vilken han tänt sin stjärna.

Men efter att ha tagit första set i Wimbledon-kvartsfinalen tvingades Philippoussis kasta in handduken i början på andra.

Totalt genomgick han sex knäoperationer (tre i vardera knä) under karriären som avslutades 2006 då han tog titeln på gräset i Newport.

Fast riktigt slut var det förstås inte.

Nio år senare dök Mark Philippoussis nämligen åter upp i Newport. Föll i första kvalmatchen i singel och gick i par med Ryan Harrison till kvarten i dubbel.

– Jag tyckte att det skulle bli kul att spela lite dubbel och det var stort att vara tillbaka på banorna i Newport som är ett fantastiskt ställe.

Finns det en möjlighet att vi får se mer av dig på ATP-touren?

– Jag har inget intresse av att komma tillbaka på touren men vem vet vad gäller att spela mer dubbel i framtiden, det skulle vara kul.

Alla spelare vill sluta när de bestämt sig för att göra det men du tvingades sluta på grund av skador. Hur tufft var det?

– Ja, det är sant att jag inte fick sluta på mina villkor så det var mycket tufft.

I en intervju med Fairfax uttryckte han det så här:

”Om min skyddsängel en gång kommit till mig och gjort en deal om att jag skulle bli proffs, världsåtta, förlora två Grand Slam-finaler, vinna Davis Cup två gånger men bli skadad och tvingas sluta tidigare än jag ville – ja, då skulle jag utan minsta tvekan ingått den dealen”.

Under alla år har i stort sett samtliga australiska tennispelare gjort sig kända som gentlemän och du är en av dem. Det verkar som om Kyrgios och Tomic följer mer i Pat Cash fotspår – vad har du för tankar kring det?

– De har sina egna personligheter och de är unga. De behöver leva sina liv, stå fast vid sina handlingar och lära och växa från dem, säger Philippoussius som berättar att han är öppen för att hjälpa spelare men inte har något intresse av att bli coach på touren.

Du är gift och har barn – berätta lite kort om din tillvaro.

– Familjen är min främsta prioritet och det har den alltid varit. Jag är på en underbar plats i livet och är lycklig och ivrig med de saker jag gör idag och med planer för framtida projekt. Jag har också en stor passion för havet och för surfing. Jag surfar varje dag. Det är min meditation, slutar Mark Philippoussis.

Jonas Arnesen, tennisreporter

Kings of tennis

8-10 Mars 2017